Baltiska utställningen 2014 – längre historik

Den Baltiska utställningen omfattade länderna kring det baltiska innanhavet, i dag mer känt som Östersjön. Fyra nationer hade vid denna tidpunkt sina gränser mot Östersjön – Sverige, Ryssland, Danmark och Tyskland. Sedan dess har två världskrig och en fallen järnridå kraftigt ritat om kartan i området. Finland, Estland, Lettland och Litauen var vid utställningens genomförande inte självständiga stater.

De första praktiska förberedelserna för utställningen gjordes redan 1908 och under de närmaste åren arbetades det intensivt. Spårvägslinjer lades ut, järnvägsstation byggdes, Fersens väg anlades och nya broar slogs över kanalerna. Allt för att besökarna skulle nå det storstilade besöksområdet.

Vid Pildammarna uppfördes utställningspaviljonger för de stora utställarna liksom restauranger, utsiktstorn, en konsthall, ett nöjesfält, konferenslokaler, biografer, kungliga paviljonger, specialpaviljonger för eldbegängelse och kvinnorörelsen, samt en stor mängd mindre utställningspaviljonger.

Arkitektur och material

Många av utställningens byggnader ritades av den då framgångsrike stockholmsarkitekten Ferdinand Boberg. Arkitekturen var vit, skånskt präglad och till stora delar gestaltad av trä, puts, tyg och andra förgängliga material. Även om byggnadsmaterialet inte var beständigt så var planeringen och utformningen storstilat vacker. De mer pampiga byggnaderna hade uppförts så att de speglade sig i Pildammens stilla vattenspegel på vars yta motorbåtar, trampbåtar och roddbåtar kilade omkring.

Nya kulturbyggnader

En av de mer storstilade byggnaderna var Konsthallen, med en speciell sjö framför sig. Stilen var stram, skånskinspirerad nationalromantik. I de 56 salarna kunde över 3 500 konstverk beskådas, framförallt samtidskonst från det baltiska området. Det var en verklig guldålder inom konsten och utställningen kom att tala om sig i många år. Även annan kultur var livligt företrädd med bland annat landets första barnbibliotek, en biograf för sexhundra personer med ljudsatt film, teaterscener och konsertarrangemang i världsklass.

Från Centralplans höga utsiktstorn – som en jämförelse var tornet lika högt som dagens Kronprinsen – hade man en vidsträckt utsikt över den skånska slätten och Öresund. Hela utställningen lystes upp av över 28 000 elektriska lampor. Man får betänka att huvuddelen av besökarna aldrig sett en elektrisk glödlampa i funktion tidigare.

Utställningshallar och paviljonger

De svenska utställningshallarna var indelade i en industridel och en maskindel. Här kunde de tekniska framstegen hos den samlade svenska industrin beskådas, och det var inte lite. Hela tågset fanns i hallarna liksom väldiga turbiner och annan maskinell utrustning. Här fanns också slöjd- och designutställningar liksom en utställning för det helt nya området turism och fritid. Den tyska hallen hade ett liknande utbud som den svenska, men med en ännu större tågavdelning och med en väldig automobilutställning. Man kan förstå hur imponerade tillresta människor, som aldrig sett en bil förr, blev. I den danska paviljongen ställdes danska konstindustriprodukter och design ut. Man hade också en stor grönländsk avdelning och en utställning för trädgårdskonst. I den ryska paviljongen kunde den begynnande oljeindustrin från Baku studeras liksom ryskt skogsbruk och gummiindustri. På nöjesfältet roade sig folk kungligt i tekniskt avancerade lekredskap. En bergochdalbana lät länge tala om sig liksom de olika danslokaliteterna.

850 000 besökare

Vädret var strålande under hela utställningen och kontrasten mellan stämningen på utställningen och de stundande mörka krigsåren måste varit påfallande för den minnesgode besökaren.

När utställningen stängde den 4 oktober hade 850 000 besökare betalt entré och 100 000 abonnemangskort sålts. Sista dagen hade utställningen nästan 100 000 besökare, och detta i en stad där invånarantalet ännu inte översteg 100 000. Än mer märkligt var att utställningen gick ihop ekonomiskt.

Idag finns inte många spår kvar av utställningen. Margaretapaviljongen med blomstergatan, Svenska Karbids utställningspaviljong, en minnesbrunn och botten till en damm är i stort sett allt om man bortser från de stadsförändringar som gjordes.

 

/Anders Reisnert, Stadsantikvarie i Malmö stad

 

Tillbaka till kortversion